Psykat.
I alla fall så kom vi i rättan tid, eftersom vi missade delvis förbandet som hette nånting som påminde om Monica Zetterlund, nånting, och som var faktiskt riktigt dåligt. Det lät såhär: “I got the poison, I got the remedy” (samplat), och så var det oljud “noice” (distat), typ som någonting jag själv, om jag riktigt ansträngde mig, säkert skulle kunna göra i Fruity Loops.
Här kan jag passa på att flika in lite om publiken: Det var en salig mix av människor: Människor med gothkläder som såg helt vanliga ut i ansiktet (och håret), En såg jag med en jättestor nosring och så hade många köpt sina kläder på typ Bluefox och en hel del med det där Gothic Alchemy smycken och sådant. Några såg ut som alternativa människor i olika glesbygder ser ut då man är alla alternativa stilar på en gång (fast mest goth), och så en hel del med så kallad “vanlig” stil, fast 99% var svartklädda.
Stämningen var bra.
Härlig energi.
Jag har varit på många dåliga koncerter och detta var absolut inte det sämsta för det var nåt band (vars namn jag inte kommer i håg) på Ljungarocken, men denna konserten var inte speciellt bra, det kan jag inte påstå.
Manson samtidigt både hes och trött då han sjung och de ljusare stämmorna vart inte helt bra. Men snacket mellan låtarna var lyckat. Till exempel varnade han för att man inte skulle ta droger eftersom man kan bryta benet, och så visade det sig att han själv hade brutit ankeln och sen kom det ett nytt skämt om att man inte skulle ta droger om inte han fick vara med och sen kom “The Dope Show” och sedan kom “The beautiful people” och då tyckte jag att det kändes rätt bra ändå, och den där covern: “Sweet Dreams” och den spelade jag in på mobilen för den skall jag spela upp för Amanda nästa gång vi ses då kommer hon att smälla av.
Sen i alla fall efter en kort encore så var plötsligt konserten slut, utan att ha kört:
- Heart-Shaped Glasses
- Putting holes in happiness
- Cake and Sodomy
- Running To The End Of The World
snopet.